När pappa skulle spränga Berlinmuren

Sommaren 1990 for jag runt i en Volvo 240 herrgårdsvagn tillsammans med mina föräldrar och tvenne bröder. Vi var nere i dåvarande Jugoslavien som längst och var bland annat nere på den förföriskt vackra Pula-halvön. På hemvägen tog vi tillfället i akt att köra in i det nyligen visumbefriade Östtyskland och körde ända in till Berlin. Jag minns hur jag under flera minuter betraktade några kvarvarande vaktposter i närheten av Brandenburger tor för att försöka avgöra om det var statyer eller levande människor som bara verkligen inte rörde en min.
Jag minns ännu bättre hur vi försökte hugga ut små bitar betong från den till stor del raserade muren. Några andra turister kämpade som sjutton för att få bort några flisor och när det väl lossnade så sprang min lillebror, i sjuårsåldern, fram och snodde åt sig en fin bit med graffitti på. Plötsligt stannade arbetet av bland alla kämpande souvernirjägare när en ylande gänglig man i full fart kom springande mot muren med en murbräcka framför sig. Murbräckan böjde sig dock och visade sig vara en upphittad gummistång. Mannnen var förstås min far, den roligaste man jag någonsin träffat. Hade han fått leva hade han blivit pensionär för en vecka sedan, och fortfarande kört omkring i en "herrgårdsvagn".